Efter några timmar blev min dator extremt tråkig och jag stängde av den.
Jag kollade på klockan. Halv nio.
Jag satte på mig mina shorts och ett annat linne, tog basketbollen och gick ut.

Planen var öde och tom. Ibland kan det vara några småungar här, men de brukar sticka när de får syn på mig.
Jag började spela med mig själv och efter ungefär tjugo minuter dog jag av tråkighet.
Herregud. Jag har aldrig varit mer uttråkad.
Jag satte mig på bänken bredvid och tog upp min mobil och fortsatte med vad jag tidigare gjort på datan.
Bara några minuter efter det hörde jag röster. Jag reste mig upp och kollade mig omkring.
Ett gäng, dolda av mörkret, kom emot planen. Jag stod kvar med bollen under armen och väntade.
”Tja. Spelar du eller?” Lampan som lyste upp planen gjorde att jag såg hans ansikte. Jag kände inte igen honom.
”Nä.”
”Gör det något om vi spelar?” Frågade han vänligt.
”Allmän plats.” Jag backade med öppna armar. Jag satte mig på bänken igen. I brist på annat att göra.
När de börjat spela såg jag att det var Justin och hans gäng. Så fort jag upptäckt det började jag gå därifrån.
”Hey!” Ropade någon. Jag vände mig om.
”Vill du vara med och spela?” Jag tvekade. Det skulle vara mycket roligare än att sitta hemma.
Jag gick fram till dem igen.
”Är du bra?” Frågade nån extremt lång kille och jag nickade.
”Vilken position?”
”Pointguard.” De skrattade. Men lät mig spela.
Hälften av killarna tog av sig sina tröjor. ”Du är med dem som har tröja.”
Jag nickade. I Justins team.
”Hörru, är inte du Lisa?” Jag kollade upp mot honom. Justin.
Sedan höjde jag ena ögonbrynet.
”Kanske.” Sa jag och flinade.

En timme senare, och efter att mitt lag vunnit gick jag.
Väl hemma satt mamma i köket och väntade på mig.
”Hej gumman.”
”Tja. Vad händer?”
”Eh.. Såg du de nya grannarna?”
Jag log och satte mig mittemot henne.
”Aa. Jag hälsade på.”
”Jaså? Vad tyckte du då?” Jag ryckte på axlarna.
”Marc är väl okej.” Hon flinade.
”Han kommer börja i din skola.”
”Jippie.” Sa jag ironiskt och gick upp till mitt rum. Jag gick direkt in i duschen.
Skolan. Jag var den utstötta vargen ingen vågade mucka med.
Ingen som de ville ta kontakt med. Well, jag ville inte ta kontakt med dem, så vi lägger en bra deal.

Det var efter sista lektionen som jag såg Marc. 
Killarna från basketlaget muckade med honom. Jag gick tyst dit för att höra vad de sa.
”..Och så håller du dig borta från oss din fula äckliga lilla mes. Om du ens försöker att prata med oss så..”
”Hey!” Jag höjde rösten och avbröt killen som pratade.
Han vände sig mot mig och flinade.
”Vad?”
”Har ni problem med lammköttet?”
”Tönten? Ja. Han tror han kan mucka med oss.”
”Och varför ska ni då mucka med honom? Han är ju inte precis ett hot.” Jag nickade mot honom. 
Killen mumlade något och sen knäckte han på nacken och laget stack.
Jag gick fram till Marc.
”Tack då.” Sa han ironiskt.
”Jag räddade dig för sjutton. Jag lovar, de är sjuka.” Han fnös.
”Jag är inte rädd och jag klarade mig perfekt.” Nu var det min tur att fnysa.
”Vi syns.” Jag gick iväg från honom.

När jag kom hem var jag tvungen att åka direkt till studion. Mamma och gänget väntade.
Med en stor suck klev jag in i rummet där alla arbetade. De satt vid det lilla bordet och skrev låtar när jag kom in. 
Alla blickar vändes mot mig och Justin log.
Jag tog en stol, drog den till deras bord och satte den en meter ifrån. 
Där satt vi i en hel timme och jag gjorde inte mer än att prata.
Efter den timmen var alla okoncentrerade och jag satt och nynnade på en helt annan låt.
”HELVETE OCKSÅ!” Några barnförbjudna ord kom skrikandes ur min mun och alla kollade förfärat på mig.
”FAAAAAN!” Mamma tog initiativet att resa på sig och prata med mig.
”Vad händer, lilla hjärtat? Är det nått fel?”
”MEN VA SJUTTON TROR DU, OCH KALLA MIG INTE DET!” Jag sprang ut ur rummet och smällde dörren efter mig. 
Jag hasade ner på golvet och satte händerna för ögonen.
En sekund efter kom det någon ut.
”Vad är det som är fel?” Justin.
”Marc.”
”Marc..?”
”Dem kommer döda honom. Jag svär.” Han hostade till.
”Det har du redan gjort.” Jag reste på mig och sa med en spänd röst. ”Det här, är seriöst. Dem kommer klå upp honom och så kommer allt vara mitt fel. Jag måste sticka.” Jag började gå mot utgången. Han följde efter.
”Ska du gå dit och stoppa ett bråk?” Jag kollade upp mot honom medan jag fortfarande gick.
”Men vad tror du?!” 
”Jag följer med.”

Jag hoppade kvickt ut ur bilen och sprang mot parken. Oftast var den övergiven, men klockan halv fem, dagen då en ny elev börjat skolan mitt i terminen är den fullt befolkad.
Det var massor av människor där när vi kom fram.
Skriken och ropen var öronbedövande.
Justin gick tätt bakom mig när jag trängde mig genom hopen av åskådare till detta gladiatorspel.
Mattan var utplacerad och där, i mitten, var Marc.
Blodig och med två biffiga killar stående över honom.
Han hade ett leende på sina läppar.
Jag gick rakt ut på mattan och puttade undan en av killarna.
”Vafan tror du att du håller på med, ska du rädda din pojkvän?” Han skrattade med sina vänner.
Jag tog ett steg mot honom. Han skulle aldrig slå en tjej. Aldrig slå mig.
”Om det här ska fortsätta tänker jag fan sticka in din kompis huvud i din röv, så lyssna. Stick, innan polisen kommer hit.”
Även fast jag själv aldrig skulle ringt polisen, visste jag att Justin inte skulle tveka.
Han visade ingen rädsla i kroppsspråket men hans ögon sjöd av det.
Tillslut vinkade han till sig sina kompisar och efter en halv minut var det tomt igen.
Jag vände mig mot Marc. Han hade satt sig upp. Justin hjälpe honom att stödja sig.
”Hur är det?”
”Bra. Jag visste att du skulle komma.”
”Du visste inte ens att det här skulle hända.” Han instämde. Justin viskade något i hans öra och de båda började fnittra. Jag suckade.
”Behöver du åka till sjukhus?”
”Nej. Kör mig hem bara.”

Jag och Justin hade smugglat in Marc in i hans hus från bakdörren för att hans mamma inte skulle se hur blodig han var.
Egentligen var det inte så farligt. Det var bara näsan som hade fått ett slag och så hade de sparkat på honom. Men han sa att det inte var några problem.
När Marc kom ut ur duschen hade jag och Justin suttit på hans säng helt tysta.
”Jag kommer ha riktigt stora blåmärken på sidan.” Han pekade på sin kropp.
”Hur fick de tag i dig?” Frågade jag.
”Påväg hem.” Jag nickade.
Justins mobil började ringa.
Han lät några signaler gå, men sen svarade han.
När han la på kollade han upp mot oss.
”Jag måste gå.” Vi hälsade hejdå och sen satte sig Marc på sängen också.
”Hur mycket är klockan?” Frågade jag ointresserat.
”Typ 6.” Svarade han lika tomt tillbaka.
”Sätt på en film.”
”Okej.” Han ställde sig upp och satte på teven. Sen valde han en film och jag la mig ner i sängen.
När han kom tillbaka kastade han sig bredvid mig. 
Jag makade mig undan och låg tryckt mot väggen.
”Vad gör du?” Frågade han.
”Rör mig inte.”

Jag vaknade av att det var ljust i rummet.
När jag öppnat ögonen och riktigt vaknade, stelnade jag till.
Marc låg i sängen utan tröja, och jag låg på hans mage.
Jag spärrade upp ögonen och kastade mig ur sängen och sprang över till andra sidan rummet.

Marc vaknade till och satte sig förvirrat upp.
”Vad i helvete håller du på med..?” 
”Vi somnade.” Mina ögon var fortfarande lite för stora för att inte oroa sig för att de skulle ploppa ut.
”Och..?” Han la sig ner igen och en smärtsam suck undslapp hans mun.
”Hur är det?” Jag gick fram och satte mig på sängaveln, så långt bort från honom som möjligt.
”Bra.” Jag skrattade till. ”Precis vad det låter som.”
Han började också skratta.
”Jag går nu. Mamma måste vara galen.” Även fast jag visste att hon inte var det ville jag hem. Jag hade ett stort behov att av duscha efter jag haft kontakt med någon. 
”Okej.” Han låg kvar i sängen och blundade medan jag klev ut ur fönstret.

-----------------------------------------

Nå? Vad tycker ni?

KOMMENTERA! Haha ;)

Inge roligt när läsarna inte visar att ni vill ha mer..? :P